Barnanhöriga och unga omsorgsgivare är i Finland en osynlig grupp som vi behöver lära oss att känna igen bättre. Vi behöver även tidiga stödåtgärder, information om möjligheter till stöd och öppen diskussion om mental hälsa.
Nästan hälften av finländarna har psykiska symptom någon gång under sitt liv. Uppskattningsvis bor 25 % av barn och unga i familjer, där någon förälder har mental ohälsa. Med sjukdomen följer påfrestande känslor och situationen är ofta väldigt betungande, speciellt för barn och unga.
– Min uppväxt och utveckling präglades djupt av min mammas depression. Min mamma är ensamförsörjare och jag är ett ”skolboksexempel” på hur en förälders depression kan påverka barnet. Utåt sett försökte jag vara ett glatt och välfungerande barn, men inuti mådde jag dåligt redan som mycket ung. När jag var 20 år kom väggen emot och jag var tvungen att bestämma mig för att antingen ta mitt liv eller söka hjälp. Jag fick diagnosen medelsvår långvarig depression, berättar Annika Forth som nu är vuxet barn till en förälder med psykisk ohälsa.
Om familjen blir utan stöd, kan förälderns psykiska sjukdom få allvarliga konsekvenser. Vi vet att mentala problem har en tendens att överföras till nästa generation.
Över hälften av barnen till deprimerade föräldrar insjuknar själva, oftast innan de fyllt 25 år. Ofta leder sjukdomen till ensamhet, avbrutna studier, långa sjukskrivningar och sjukpensionering. Vi vet också att en förälders självmord, tredubblar risken för självmord hos barnet.
– Det går att bryta mönster så att den psykiska ohälsan inte går vidare till följande generation. För att bryta mönstren behöver man förmåga att identifiera de anhörigas situation. Dessutom behöver man vid rätt tidpunkt kunna erbjuda lågtröskelstöd till hela familjen, betonar FinFamis verksamhetsledare Pia Hytönen.
Ofta tiger man om en familjemedlems psykiska ohälsa. Man är rädd för andras attityder, för att bli diskriminerad, för att särbehandlas och för att stigmatiseras. Barnen och ungdomarna kan också vara rädda för hur det skall gå med familjen om familjens situation avslöjas. När barnet eller ungdomen tiger angående sin närståendes psykiska ohälsa och dess inverkan på det egna livet blir hen ensam med sina bekymmer och med en känsla av att inte bli hörd.
– Det är sorgligt, att det fortfarandes finns ett stigma och felaktiga antaganden kring psykisk ohälsa. Tystnad, hemlighållande och problem med att söka hjälp kan fördröja och t.o.m. hindra att man får hjälp. Här behövs en förändring. På samma sätt som man kan bryta benet kan också den psykiska hälsan få sig en törn, säger Hytönen.
När det är besvärligt hemma kan barnet eller ungdomen bli en osynlig omsorgsgivare som försummar sina egna behov. Barnen i familjer med psykisk ohälsa kan ta på sig omsorgen om sin sjuka förälder och familjens vardag. Sådant som egentligen skulle vara de vuxnas uppgift. Så gick det också för Annika.
– Jag lärde mig att dölja mina känslor, mina behov och mina åsikter. Jag försökte vara till så lite besvär som möjligt för min mamma och jag lärde mig redan tidigt att vara osynlig. Jag ville också underlätta min mammas börda genom att göra hemarbete och betala räkningar.
När en familjemedlem insjuknar psykiskt behöver hela familjen stöd. Kunskap underlättar för att identifiera de anhörigas situation och för att förstå alla familjemedlemmar. Ett varmt bemötande, samtal med professionella som belyser helhetssituationen samt gemensamma stödinsatser hjälper familjen att orka.
Förutom detta efterlyser Hytönen ett öppet och positivt debattklimat.
– Vem som helst av oss kan drabbas av psykisk ohälsa. När fördomarna minskar vågar allt fler prata om psykiska besvär och samtidigt sänks tröskeln för att söka hjälp.
Lisätiedot ja yhteydenotot
